Det där med älgar

Jag skrev ju tidigare i dag att jag inte skulle bli odelat glad om jag stötte ihop med en älg i skogen. Det finns en god anledning till den inställningen, erfarenheten av älgar är kanske inte den bästa. Visserligen helt självförvållad och så tokig att jag kan skratta gott åt den idag.

Det hela utspelar sig en vinterdag för länge sedan. Min kompis och jag, tonåringar i tron att vi klarar allt, befann oss hemma hos mig i mitt föräldrahem. Jag är uppvuxen i en liten by långt ute på landsbygden. På baksidan av boningshuset sträckte sig ängarna långt innan skogen tog vid. I skogsbrynet låg en älg och där hade vi sett den ligga under en ganska lång tid.

Som de tuffa tonåringar vi var så tyckte vi det var en klok idé att gå dit och titta om den stackars älgen var lite krasslig eller så. Inte för att jag har en aning om vad vi skulle göra om den var det, men vi fick för oss att det var precis vad vi borde göra. Så vi gav oss iväg över ängarna, pulsande i vad jag vill minnas som ganska djup snö. När vi kommit drygt halvvägs insåg vi att älgen som låg där hade en kompis. En kompis som inte var det minsta imponerad över att vi var på väg dit.

Ut ur skogen kom en stor (okej, den kanske inte var jättestor men UPPLEVELSEN var att den var jättestor) älg utrusande med siktet inställt på oss. Vi lade benen på ryggen och sprang för allt vad benen gick och rusade in i min mosters sommarstuga som vi lyckades ta oss till efter att ha sprungit häcklöp över kohagens staket (fråga mig inte varför vi siktade in oss på stugan i stället för att springa hem, jag har ingen aning). Väl inne låste vi nogsamt dörren innan vi vågade titta ut och insåg att den älgen inte sprungit särskilt långt efter oss.

Så där satt vi, livrädda i en utkyld sommarstuga. Väl inlåsta om älgen skulle få för sig att komma och banka på dörren. Hur vi nu kunde komma på tanken att vi behövde låsa om oss, den tanken var kanske inte helt logisk. Jag vill minnas att det tog en god stund innan vi vågade bege oss hemåt igen, längs vägen den gången. Men inget ont som inte hade något gott med sig. Mina föräldrar hade nog inte haft så roligt på länge som de hade åt oss. Från fönstret hemma såg de ju så klart att älgen inte fortsatte efter oss och vi såg väl för roliga ut där vi flydde i vild panik från… ingenting.

Jag kan nog utan att ljuga säga att vi inte riktigt såg humorn i det hela på samma sätt som mina föräldrar gjorde – då. Nu kan vi skratta gott åt historien.

Underbart vinterväder

Idag har vi underbart vinterväder här i mina trakter något som lockade mig ut ur hemmets lugna vrå och ut i naturen. Tog en lite annorlunda tur idag än vad jag vanligtvis promenerar och givetvis ser jag då saker som jag vanligtvis inte ser.

 

Den blå tunnan i mitten tycks vara någon slags matningsstation för djur. Vad TV-skärmen gör där har jag ingen aning om men jag antar att den finns där av en anledning. Jaktkojan ni ser på de övriga två fotona står på andra sidan en äng vänd mot matningsstationen. Lite nyfiken på vad det är man vill se för djur blir jag allt. Kanske jag en dag får veta det!

Men idag var det bara jag och älgen som rörde sig i skogarna. Utöver mina egna och älgens spår så låg snön helt orörd. Som tur var gick vi olika turer, jag är inte helt säker på att jag skulle bli odelat glad om vi stötte ihop (älgar kan vara nog så ilskna om de är på det humöret, läs bara den här artikeln på Aftonbladet från idag).

Älgspår
Det var älgen och jag som rörde sig i skogarna idag

Inlägg # 101

Inlägg nummer 101, inte illa av någon som egentligen inte trodde hon skulle hålla i det här med bloggandet särskilt länge. Nu kanske knappt fyra månader inte är så länge vid närmare eftertanke. Men med tanke på mitt i vanliga fall knapphändiga tålamod så är det ändå lite förvånande.

Tålamod är inte en av mina bästa egenskaper, inte alls faktiskt. Jag lär mig fort och sen är jag klar, färdig med det och då vill jag vidare till nya utmaningar. Kanske var det just det som gjorde att min hund och jag var så otroligt ”kompatibla”. Han lärde sig snabbt, sen var han klar med det och redo för nya utmaningar. Hans motto var i någon mån ”varför göra det man redan kan när man kan göra nytt”. Ett motto som skulle kunna vara mitt eget 😉

En liten tur inomlands

Det blir sannolikt en liten tur inomlands i vår, i maj närmare bestämt. Vi ratade ju Malta med tanke på den pågående utredningen som sambon går igenom. Men för den skull behöver vi ju inte bli alldeles uttråkade hemma. Det finns mycket att utforska i vårt avlånga land.

Denna gång tänker vi oss att åka till Öland och se oss omkring lite. Just Öland är en outforskad del av Sverige för både mig och sambon – bland många andra outforskade delar ska jag tillägga. Långa utlandsresor i alla ära men nu tar vi oss i kragen och utforskar vårt hemland i stället – på tiden kan jag nog tycka!

I sommar står Gotland på tur, lite oklart när det blir av men om inte förr så i slutet på augusti.

Bilden ovan har jag lånat från det tilltänkta hotellets hemsida.

Vår döva vän

Vår döva vän är på besök igen. Det är grannens katt som utsett vår inglasade altan till sin trygga domän. Hon har upptäckt kattluckan vi har installerat till de katter vi haft och nyttjar den till fullo.

Hon är helt döv och vi får tala om när vi kommer genom att ”dunsa” lite i golvet, i annat fall skrämmer vi henne rejält. Det är uppenbart att hon söker sig hit för att hon känner sig trygg och skyddad från väder och vind men också från andra djur. Vår altan ligger dessutom ganska högt så hon har full koll över större delen av byn och det utan att utsätta sig för några obehagliga risker 😉

Kattluckan som leder vidare in i huset från altanen är dock stängd och låst. Riktigt så långt sträcker sig inte vår gästfrihet. Hon har ett bra hem bara ett stenkast bort så det skulle vara dumt att låta henne bli alltför hemtam här. Men altanen upplåter vi så gärna om det får henne att känna sig nöjd och trygg.

 

Livet återvänder

Något händer helt klart i själen när solen kikar fram efter en grå och trist vinter. Livet återvänder, eller i vart fall livslusten återvänder med full kraft. I dag hann jag hem i tid för att gå en promenad innan solen gav upp och gömde sig bakom träden. Det är alldeles, alldeles underbart!

Här kommer några foton från min promenad. Inget revolutionerande men ni kan se vilka underbart rofyllda miljöer jag har tillgång till här i min direkta närhet!

Det går undan

Arbetsveckan, som jag tyckte började alldeles nyss, är snart slut. Säga vad man vill om mitt jobb men tiden går fort när jag är där. Det är tur att jag kan hitta små ljusglimtar att vila i, som en vacker soluppgång att beundra medan jag tankar bilen.

Ska tiden fortsätta att rinna iväg i den här takten kommer jag att bli jättegammal jättefort. En tanke som inte känns alltför upplyftande. Jag har förvisso inget emot att åldras, i min värld kan ålder rent av vara något vackert. Men jättefort? Nja, var sak har sin tid och ska tas i sin takt. Så om vi kan bromsa lite nu så skulle jag vara väldigt tacksam 😉