Basilika & Oregano

Mer odling står på agendan. Jag sätter verkligen mina inte alltför gröna fingrar på prov. Det visar sig om de står pall för testet eller inte. Den här gången är det basilika och oregano jag ska ge mig på att försöka få liv i. Än ligger fröna i tryggt förvar i fröpåsarna men någon gång i helgen ska de nog få komma ner i jorden.

Under en lång, lång period (flera år faktiskt) har jag varit ganska dränerad på energi. Den har i princip enbart räckt till att sköta jobbet. Det mesta annat har fått stå tillbaka. Men nu, helt plötsligt och utan att jag egentligen kan se någon som helst anledning till det, är jag full av energi. Det går nästan inte en dag utan att jag förvånar mig själv med LUST att göra saker. Lust att göra de mest (för mig) underliga saker – som att odla blommor och kryddor. Något som jag sannerligen inte skänkt många tankar förut.

Jag tackar och tar emot. Även om känslan är klart ovan så är den inte oäven. Tvärt om så njuter jag i fulla drag över att känna lust att leva livet fullt ut och inte bara en trist trötthet. Jag hoppas innerligt att känslan håller i sig – länge…

 

Hundar och ungar

Hundar, ungar och hembryggt äppelvin. En rad ur någon sång, minns inte vilken. Men kvällen har gått i just hundarnas och ungarnas tecken. Hundarna stod min syster för. Hon kom på besök med sina två yrväder.

Två omplacerade hundar som äntligen funnit sin trygghet här i livet men deras tidigare erfarenheter av livet har satt sina spår. Den äldre, en hanhund, levde första delen av sitt liv instängd och bortglömd. Som en följd av detta (troligen) går det mesta i en ryslig fart. Jag får känslan att han försöker hinna så mycket som möjligt innan han blir instängd igen även om han nog innerst inne vet att det inte kommer att hända i hans nuvarande hem. Den yngre, en tik, levde första delen av sitt liv i karantän. Karantän är inte det optimala för en åttaveckors valp, det sociala samspelet med människan utvecklas inte riktigt som det ska. Därefter hamnade hon i en familj där hon inte fick någon ro. Ett riktigt nervknippe som är rädd för allt när hon inte är i sitt nya hem där hon funnit ro och trygghet. Med tiden kommer hon nog att växa till sig men en blyg tös kommer hon nog att förbli. I dag var hon modig nog att ta en tur med mig som förare, det var första gången någon annan än husse eller matte fick ta kopplet och gå en tur. Dessutom kunde hon koppla av en stund i ett hem som inte är hennes eget. Ett stort steg i tösens liv!

Under tiden jag roade mig med hundarna var sambon iväg och hjälpte sonen som fått för sig att flytta igen. Nu ska gänget (han delar lägenhet med ett par andra studenter) klämma in sig i en mindre lägenhet fram till hösten då i vart fall sonen bär iväg till annan studieort. Mindre lägenhet innebär mindre plats så en hel del av hans prylar hamnar här hemma igen. Jag börjar tro att han egentligen inte är utflyttad utan bara provflyttad. Till det roligare i sammanhanget hör att han sannolikt fått bostad på nya studieorten till hösten i alla fall, alltid något!

Något hembryggt äppelvin har jag dock inte sett röken av. Kanske tur det för jag har på känn att det inte smakar så gott. Men kanske det ändå hade varit bra att ha en hektisk dag som denna!

Motorsågskonst

Jag och en kollega for iväg på möte i andra änden av länet på förmiddagen. Möteslokalen var belägen i en gammal kvarn berättades det. Kvarnen, eller numera huset, härbärgerade också en del utställningar och ett märkligt museum. Museet får jag orda mer om en annan gång för det hann jag bara kika in i väldigt kort.

En av utställningarna fångade dock mitt intresse. Motorsågskonst. Konstverk utmejslade i trä med hjälp av en motorsåg. Hur man nu kan få fram konstverk som detta med ett så osmidigt verktyg. Jag både beundrar och förundras!

Motorsågskonst
Motorsågskonst

Fler foton än ett hann jag inte med dessvärre. Men det kändes lite ofint att stå utanför själva möteslokalen och fota när de andra mötesdeltagarna väntade på insidan. Jag hade ingen större lust att vara ofin idag så det fick helt enkelt vara.

Nu ska det odlas…

Nu har jag gett mig på ett, för mig, nytt projekt. Jag ska försöka mig på att odla egna petunior. Av någon anledning har jag fastnat rejält för just den blomman och för det mesta trivs den storartat i mitt sällskap (till skillnad från de flesta andra blommor ska jag tillägga). Men i år är det första gången jag försöker mig på att driva upp petunior från frön.

Och det var några yttepyttesmå frön som kom. Knappt synliga med blotta ögat. Det var med andra ord svårt att avgöra om jag lyckades pricka in några frön i varje kruka, men det lär visa sig framöver.

Om allt går som det ska och fröna gror så kommer jag att ha inte mindre än sju olika sorters petunior att njuta av i sommar. Men det kan ju ändå sluta på så vis att jag får köpa färdigodlade petunior hos någon blomsterhandlare senare i vår. Gröna fingrar är inte precis något jag är känd för 😉

Första utemiddagen för i år

Se där, nu låter det som om jag aldrig går ut och äter. Det gör jag. Men då sitter jag ju oftast inne hur bakvänt det än låter. Men nu är det inte en sådan utemiddag jag menar i rubriken här ovanför. Nej, jag menar att vi har ätit årets första middag ute – på altanen. Det var underbart vårvarmt när jag kom hem från jobbet så vi baxade helt sonika ut middagen i vårluften. Inte dumt, inte dumt alls faktiskt.

Följer vi våra vanliga rutiner så kommer vi att äta innemiddag nästa gång bortåt september eller så. Ja, om vi inte går ut och äter, då sitter vi nog inne.

Det råder en liten förkärlek här i huset att äta utomhus när vädret så tillåter och det gör det ju nu. Sen får vi nog räkna med några bakslag för jag kan väl aldrig tro att vintern gett upp helt ännu!

Vårstädning

Brist på sol och riktigt blåsväder men trots detta vårvarmt i luften (kanske lite mer än vårvarmt för den delen, termometern knallade upp mot tjugo plusgrader). Jag har nästan varit lika flitig som myrorna på fotona från igår. Tonvikten i föregående mening ligger på nästan, bara så ni vet.

Det tog mig en och en halv dag att få altanen i sommarskick igen. Eftersom altanen egentligen inte var särskilt stökig eller smutsig så kan ni snabbt räkna ut att den där fliten jag skröt om nyss inte var så påtaglig trots allt. Men ni vet, man ska hinna så mycket annat också. Promenader i skog och mark, fika med kära mor och hennes ”gubbe”, TV-tittande, äta en massa god mat och… att hitta ursäkter för att slippa putsa alla dessa fönster som min altan begåvats med (vems initiativ var det att glasa in altanen? Mitt? Du skämtar!) är inte svårt alls.

Men nu är det gjort! Vårblommor att pryda den med är också inhandlade och planterade, den här gången blev det penséer och pärlhyacinter som får pryda altanen. Jag känner mig nöjd med helgens arbetsinsats – och trött, trots alla pauser 😉

Det småväxta livet

Ännu en stund har tillbringats med näsan i myllan och rumpan i vädret. Man kan ju fundera vad folk tror när de ser en. Men å andra sidan spelar det ingen större roll. Jag är för gammal för att bry mig om vad de tycker och tänker 😉

Min fascination för att fota det lilla, det småväxta, har vaknat till liv igen och med den mitt lite udda beteende att krypa runt ute i skogarna. Jag tror det är våren som har den inverkan på mig om jag nu måste skylla ifrån mig på något.

Men än finns det lite vinter kvar ute i skogarna, särskilt i de mer skuggiga områdena. Jag ser vintern som gått som mest grå, slaskig och trist men uppenbarligen hade vi lite snö trots allt.

Vinter
Men än så är det vinter på sina håll

 

Myllrande

Med vårsolen återvänder livet. Själv har jag fullt upp med att röja undan efter vintern, vårsolen lockar och manar till att ta itu med livet igen efter vinterns stiltje. Jag jobbar gärna i min ensamhet med en ljudbok i öronen, behagligt på något sätt.

Andra jobbar i flock. Vårsolen har väckt liv i myrstackarna häromkring. Ett myllrande, nyvaket fixande för att ta itu med livet efter vintervilan. Så lika men ändå så olika!

I blåsväder

Förmiddagspromenaden inleddes i strålande sol för att avslutas i ett rejält blåsväder. Jag, som längtat efter våren, gick ju givetvis ut i bara vårjackan vilket gjorde avslutningen på promenaden lite väl kylslagen. Vart tog det utlovade vårvädret vägen?

Men varför gnälla över vädret? Jag kan ju ändå inte göra något åt det. Planen för idag är att röja undan på och städa altanen och det kan jag ju göra oavsett väder. Jag har ju både tak över huvudet och väggar runt om, vädret är med andra ord ingen ursäkt för att slippa undan det jobbet. Dessutom vill jag ju ha det färdigt när vårvädret kommer på allvar så att jag kan sitta därute och njuta lite.

Tussilagokavalkad

Tussilagon bryr sig inte så mycket om vädret den heller. Nu börjar dikesrenarna översållas av de gula små blommorna som skiner som solen. Här kommer både nya foton och några tussilagofoton från tidigare i veckan i en salig röra!

Bloggen bor hos WordPress.com.

Upp ↑