En osedvanligt slö dag

En osedvanligt slö dag har passerat. Jag övar mig fortfarande på att åstadkomma slöa dagar med bibehållet gott samvete och det går faktiskt bättre och bättre. En gång i tiden var jag riktigt bra på att vara slö utan att ha det minsta dåligt samvete. En förmåga jag dessvärre tappat bort under resans gång men som jag nu kämpar tappert för att hitta igen. Och som jag nyss nämnde så tror jag banne mig jag är förmågan på spåret 😉

Nu underlättar väl årstiden och ruskvädret min ambition att hålla mig i skinnet. Att stressa runt känns inte direkt lockande. Soffhörnet känns absolut som den mest lämpliga platsen att tillbringa den lediga tiden i. Gärna med en bra ljudbok (eller vanlig bok men just nu är det en ljudbok på gång), tända ljus och kanske – men bara kanske – något gott att tugga på.

Men det finns en sak som jag högst ogärna gör avkall på och det är mina promenader i skog och mark. Nu blir de i princip bara av på helgerna, i veckorna är det ju mörkt när jag åker och mörkt när jag kommer hem, vilket gör att de känns ändå viktigare än de vanligtvis gör. Här kommer ytterligare några foton från dagens promenad, även om jag i förra inlägget konstaterade att vintern har övertaget så hänger hösten i än.

Lönnlöv

Lönnlöv i vinterskogen.

Lönnlöv 1

Nästan på gång att upplösas – men de hänger i!

Hösten går mot vinter

Här visar termometern på några plusgrader och regnet har vräkt ner under förmiddagen men ni ska inte tro att vintern släppt sitt grepp om oss för den skull. Markerna är rejält nedkylda efter sista veckans köldknäpp och jag såg nog ut som Bambi på hal is när jag hasade mig fram längs grusvägen upp mot skogen 😉

Som det ser ut är det helt klart vintern som har övertaget, kanske inte så förvånande när halva november har passerat. Vi går helt klart mot kallare tider (och kyligare foton)!

Is i famnen av ett löv

Isen vilar i höstlövets famn!

Isbildning

Is på återtåg!

Lite stolt är jag allt

Jag har tidigare berättat om mina allt annat är gröna fingrar. Mina färdigheter när det gäller blommor är ganska begränsade, det är jag den första att erkänna. Så det är inte utan stolthet jag visar upp denna orkidé som, trots vistelsen i mitt hem med allt vad det innebär, har bestämt sig för att sätta knopp igen.

Och som ni kan se på bilden så är det inga måttliga mängder knoppar det handlar om. Jag börjar misstänka att det är orkidéns sista ryck, ett försök att genom skönhet övertyga mig om att den behöver lite öm omvårdnad 😉

Min orkidé

Min stolthet!

Orkidé

Vacker som en dag!

Inte världens bästa foton kanske men ni ser ändå den enorma mängden knoppar. Jag har en hel del skönhet att se fram emot!

Någon tur ute med kameran ser det inte ut att bli idag. Regnet vräker ner och den där snön som lyste upp min tillvaro en stund är spårlöst försvunnen. Det gråa och trista novembervädret är tillbaka. Lite tur är det att jag har min vackra orkidé att vila ögonen på så länge!