Snön ett minne blott

Vaknade till en regnig värld i morse. Snön, som gjort tillvaron lite ljusare, är spårlöst försvunnen. Novembermörkret har sänkt sig igen och som det ser ut när jag konsulterar vädergudarna på SMHI så kommer det att förbli så ett tag till. Här är det fortfarande drygt sju plusgrader trots att kvällen smugit sig på. Nåja, jag kan i alla fall glädjas åt halkfria vägar om jag nu ska se något positivt med det hela.

En ganska vanlig arbetsdag har passerat, inga katastrofer eller konstigheter. En vanlig dag på jobbet helt enkelt. En gammal surdeg blev löst och kan nu betraktas som avklarad vilket känns riktigt skönt. Gamla surdegar som hänger över en kan vara nog så energidränerande, egentligen dumt att släpa på dem någon längre stund men väldigt lätt hänt. Men nu kan jag glädjas över att lägga just den surdegen till handlingarna i alla fall!

Nu blir det en skön, slö kväll i soffhörnet. Regnet smattrar mot fönstret och det känns som en kopp gott te och några tända ljus är precis vad en trött tant som mig gjort sig förtjänt av 😉

Mitt vinterland

I går – mitt vinterland. Idag grått, mörkt och trist igen. Foto från gårdagens förmiddagspromenad.

En tupplur i tjänsten

I dag tog jag mig en tupplur i tjänsten. Jag är ju osedvanligt trött just nu som jag nämnde igår. Då får man ta de tillfällen som bjuds att ta sig en tupplur. Normalt sett tar jag knappast tupplurar på arbetstid men när jag ändå tillbringar en timme på bussen på väg till Uppsala och inte kan göra så mycket annat så är det väl dumt att inte passa på. Jag tror nog chefen har överseende med det, jag vet ju att hon blir lika trött av novembermörkret som jag så varför skulle hon misstycka? 😉

Men med en rinnande näsa och huvudet fullt med ludd börjar jag ana att tröttheten faktiskt kan ha andra orsaker än ”bara” novembermörkret som jag trodde igår. Det kan möjligen vara så att en liten förkylning är under uppsegling. Men bara möjligen. Min förhoppning är att det är tröttheten som spelar mig ett spratt och att jag vaknar frisk som en nötkärna även i morgon. Så klart är det så det blir, fattas bara annat!

Under snöns tyngd

En snötyngd ormbunke i skogen, foto från förmiddagens promenad i markerna här omkring

Jobba hemma & Jobba borta

Njuter av en förmiddag på hemmaplan. Så småningom ska jag iväg mot Uppsala i tjänsten och jag passar på att jobba hemma en stund innan det är dags. Det känns ju bara onödigt att fara runt hela länet om jag kan slippa.

Passar som vanligt på att njuta lite av dagsljuset när jag har möjlighet, en möjlighet som inte är så vanligt förekommande under veckorna annars. Dagen till ära är det riktigt kylslaget, kallaste dagen hittills i vinter vågar jag nog påstå. Min lilla promenad blev med andra ord synnerligen uppfriskande 😉

Spretigt frost och vinter

En kylslagen dag ger avtryck i naturen – frostig och ensam mot en snöig bakgrund.

Med snömössa

Med snömössan på!

Trött, tröttare & tröttast

Ungefär som rubriken lyder har min dag varit. Jag började trött, blev tröttare och nu är jag tröttast. Det blir till att pallra sig i säng i tid i kväll med andra ord. Jag tror jag kan konstatera att jag passerat stadiet då lite slarv med sänggåendet inte satte några märkbara spår på resten av livet. Nu för tiden är det till att sköta sig, i vart fall de dagar jag måste pallra mig upp till jobbet 😉

Så här års får jag sköta mig lite extra bra. Jag tillhör den hösttrötta skaran, mörkret påverkar mig nog mer än jag egentligen vill erkänna. Å andra sidan slipper jag den vårtrötthet som många upplever vilket är ganska skönt. Novembermörkret är ju som gjort för att kura i soffhörnet med lite levande ljus och en kopp gott te, på våren vill jag ju vara igång och njuta av vårsolen och de ljusa kvällarna. Någon längtan efter att byta bort hösttröttheten har jag med andra ord inte 😉

En olycka händer så lätt

En olycka händer så lätt, särskilt på hala vintervägar. I morse när jag var på väg till jobbet hamnade jag mitt i räddningspådraget då två bilar krockat i halkan. Lite omskakad blir man allt, om inte annat på grund av allt pådrag runt omkring med räddningsfordon av allehanda slag. Den ena bilen hade kommit över på fel sida i halkan och frontalkrocken var ett faktum.

Nu råkar jag veta (jag bor på landet där alla vet allt om alla andra ni vet) att det gick bra för samtliga inblandade, inga större skador på någon av dem. Alltid skönt att få veta att det gått så bra det kan under rådande omständigheter.

Själv får jag ta med mig tanken på att det faktiskt är ”bättre att komma fram sent än aldrig”, något fler borde tänka på. Jag har givetvis ingen aning om dessa två körde för fort eller inte, en olycka kan ju hända ändå. Men jag tror att olycksstatistiken i trafiken skulle se lite annorlunda ut om fler av oss bilförare faktiskt anpassade hastigheten efter väglaget.

En alldeles vanlig söndag

En alldeles vanlig söndag har passerat förbi. Vintern smyger sig på med minusgrader och, fram emot eftermiddagen, ett stilla snöfall. Jag har i protest vägrat att gå ut. Nu tror jag inte min protest har någon större inverkan på vinterns vara eller inte vara men den har ett symboliskt värde för mig. Eller så är det helt enkelt så att jag bara inte hade någon lust att frysa idag. Det kan faktiskt vara så enkelt 😉

Jag har ju kunnat läsa mig till att snöfallet varit mer dramatiskt på andra håll i landet med en mängd olyckor som följd. Här är det ett mer stillsamt snöfall så snön täcker knappt marken än (men halt kan det så klart vara ändå) men tillräckligt för att lysa upp tillvaron en aning i alla fall. Jag får väl vänta och se hur det ser ut i morgon bitti när jag ska iväg, kanske jag ångrar mig då att jag gläds åt snön nu.

Resten av kvällen kommer jag att tillbringa i mitt älskade soffhörn stolt över att ha åstadkommit ännu en lat dag (men jag får erkänna att rastlösheten börjar krypa i kroppen).

En osedvanligt slö dag

En osedvanligt slö dag har passerat. Jag övar mig fortfarande på att åstadkomma slöa dagar med bibehållet gott samvete och det går faktiskt bättre och bättre. En gång i tiden var jag riktigt bra på att vara slö utan att ha det minsta dåligt samvete. En förmåga jag dessvärre tappat bort under resans gång men som jag nu kämpar tappert för att hitta igen. Och som jag nyss nämnde så tror jag banne mig jag är förmågan på spåret 😉

Nu underlättar väl årstiden och ruskvädret min ambition att hålla mig i skinnet. Att stressa runt känns inte direkt lockande. Soffhörnet känns absolut som den mest lämpliga platsen att tillbringa den lediga tiden i. Gärna med en bra ljudbok (eller vanlig bok men just nu är det en ljudbok på gång), tända ljus och kanske – men bara kanske – något gott att tugga på.

Men det finns en sak som jag högst ogärna gör avkall på och det är mina promenader i skog och mark. Nu blir de i princip bara av på helgerna, i veckorna är det ju mörkt när jag åker och mörkt när jag kommer hem, vilket gör att de känns ändå viktigare än de vanligtvis gör. Här kommer ytterligare några foton från dagens promenad, även om jag i förra inlägget konstaterade att vintern har övertaget så hänger hösten i än.

Lönnlöv

Lönnlöv i vinterskogen.

Lönnlöv 1

Nästan på gång att upplösas – men de hänger i!

Hösten går mot vinter

Här visar termometern på några plusgrader och regnet har vräkt ner under förmiddagen men ni ska inte tro att vintern släppt sitt grepp om oss för den skull. Markerna är rejält nedkylda efter sista veckans köldknäpp och jag såg nog ut som Bambi på hal is när jag hasade mig fram längs grusvägen upp mot skogen 😉

Som det ser ut är det helt klart vintern som har övertaget, kanske inte så förvånande när halva november har passerat. Vi går helt klart mot kallare tider (och kyligare foton)!

Is i famnen av ett löv

Isen vilar i höstlövets famn!

Isbildning

Is på återtåg!

Lite stolt är jag allt

Jag har tidigare berättat om mina allt annat är gröna fingrar. Mina färdigheter när det gäller blommor är ganska begränsade, det är jag den första att erkänna. Så det är inte utan stolthet jag visar upp denna orkidé som, trots vistelsen i mitt hem med allt vad det innebär, har bestämt sig för att sätta knopp igen.

Och som ni kan se på bilden så är det inga måttliga mängder knoppar det handlar om. Jag börjar misstänka att det är orkidéns sista ryck, ett försök att genom skönhet övertyga mig om att den behöver lite öm omvårdnad 😉

Min orkidé

Min stolthet!

Orkidé

Vacker som en dag!

Inte världens bästa foton kanske men ni ser ändå den enorma mängden knoppar. Jag har en hel del skönhet att se fram emot!

Någon tur ute med kameran ser det inte ut att bli idag. Regnet vräker ner och den där snön som lyste upp min tillvaro en stund är spårlöst försvunnen. Det gråa och trista novembervädret är tillbaka. Lite tur är det att jag har min vackra orkidé att vila ögonen på så länge!