Tröttmössa & Finbesök

Tröttmössa

En del dagar är mer hektiska än andra. Efter en dag fylld med jobbmöten som kräver att jag håller mig fokuserad känns huvudet som om det är… fyllt med ludd? Jag antar att det är vad som kan kallas för att tröttmössan är på 😉

Resan hem är ofta ganska avkopplande, så avkopplande den kan bli när man kör bil. Att vara alltför avslappnad i den situationen är inte att rekommendera har jag hört, så jag gör mitt bästa att bara koppla av lagom mycket. Men under den halvtimme det tar att köra hem hinner jag oftast få jobbet ur huvudet vilket är en av få fördelar med att pendla en bit.

Finbesök

Älgar
Finbesök i byn

Väl hemma insåg jag att vi hade finbesök i byn, storvuxet finbesök i dubbel upplaga dessutom. Det är inte så ofta jag har en sån utsikt från baksidan av min trädgård. Lite för mörkt och lite för långt avstånd men ni ser nog de ståtliga älgarna trots allt. Att de rör sig i krokarna har jag ju sett spår av förut, men det är ytterst sällan de håller sig framme till allmän beskådan.

Men idag gjorde de just det och jag kan lova att både jobbet och luddet (tröttmössan) var glömda efter att ha beundrat de ståtliga djuren en stund. Nu kanske någon trodde att de vackra rosorna i headerbilden hade något med finbesöket att göra? Så var det alltså inte alls. Rosorna bara stod där på hallbordet och ville bli fotade, märkvärdigare än så var det inte 😉

Det där med älgar

Jag skrev ju tidigare i dag att jag inte skulle bli odelat glad om jag stötte ihop med en älg i skogen. Det finns en god anledning till den inställningen, erfarenheten av älgar är kanske inte den bästa. Visserligen helt självförvållad och så tokig att jag kan skratta gott åt den idag.

Det hela utspelar sig en vinterdag för länge sedan. Min kompis och jag, tonåringar i tron att vi klarar allt, befann oss hemma hos mig i mitt föräldrahem. Jag är uppvuxen i en liten by långt ute på landsbygden. På baksidan av boningshuset sträckte sig ängarna långt innan skogen tog vid. I skogsbrynet låg en älg och där hade vi sett den ligga under en ganska lång tid.

Som de tuffa tonåringar vi var så tyckte vi det var en klok idé att gå dit och titta om den stackars älgen var lite krasslig eller så. Inte för att jag har en aning om vad vi skulle göra om den var det, men vi fick för oss att det var precis vad vi borde göra. Så vi gav oss iväg över ängarna, pulsande i vad jag vill minnas som ganska djup snö. När vi kommit drygt halvvägs insåg vi att älgen som låg där hade en kompis. En kompis som inte var det minsta imponerad över att vi var på väg dit.

Ut ur skogen kom en stor (okej, den kanske inte var jättestor men UPPLEVELSEN var att den var jättestor) älg utrusande med siktet inställt på oss. Vi lade benen på ryggen och sprang för allt vad benen gick och rusade in i min mosters sommarstuga som vi lyckades ta oss till efter att ha sprungit häcklöp över kohagens staket (fråga mig inte varför vi siktade in oss på stugan i stället för att springa hem, jag har ingen aning). Väl inne låste vi nogsamt dörren innan vi vågade titta ut och insåg att den älgen inte sprungit särskilt långt efter oss.

Så där satt vi, livrädda i en utkyld sommarstuga. Väl inlåsta om älgen skulle få för sig att komma och banka på dörren. Hur vi nu kunde komma på tanken att vi behövde låsa om oss, den tanken var kanske inte helt logisk. Jag vill minnas att det tog en god stund innan vi vågade bege oss hemåt igen, längs vägen den gången. Men inget ont som inte hade något gott med sig. Mina föräldrar hade nog inte haft så roligt på länge som de hade åt oss. Från fönstret hemma såg de ju så klart att älgen inte fortsatte efter oss och vi såg väl för roliga ut där vi flydde i vild panik från… ingenting.

Jag kan nog utan att ljuga säga att vi inte riktigt såg humorn i det hela på samma sätt som mina föräldrar gjorde – då. Nu kan vi skratta gott åt historien.

Underbart vinterväder

Idag har vi underbart vinterväder här i mina trakter något som lockade mig ut ur hemmets lugna vrå och ut i naturen. Tog en lite annorlunda tur idag än vad jag vanligtvis promenerar och givetvis ser jag då saker som jag vanligtvis inte ser.

 

Den blå tunnan i mitten tycks vara någon slags matningsstation för djur. Vad TV-skärmen gör där har jag ingen aning om men jag antar att den finns där av en anledning. Jaktkojan ni ser på de övriga två fotona står på andra sidan en äng vänd mot matningsstationen. Lite nyfiken på vad det är man vill se för djur blir jag allt. Kanske jag en dag får veta det!

Men idag var det bara jag och älgen som rörde sig i skogarna. Utöver mina egna och älgens spår så låg snön helt orörd. Som tur var gick vi olika turer, jag är inte helt säker på att jag skulle bli odelat glad om vi stötte ihop (älgar kan vara nog så ilskna om de är på det humöret, läs bara den här artikeln på Aftonbladet från idag).

Älgspår
Det var älgen och jag som rörde sig i skogarna idag

Smått kaotiskt i trafiken

I dag har det varit en smått kaotisk trafikdag, i vart fall i de delar av landet jag rört mig. Morgonen inleddes med att jag hamnade efter en mindre olycka. Åker man då på en enfilig väg med räcken på båda sidor så medför även en mindre olycka tvärstopp i trafiken. Ingen person kom till skada dock, det var en förare som väjt för ett rådjur och därmed mejat ner vajerräcket längs vägen. Men, vägens konstruktion gjorde att det blev helt stopp med långa köer som följd.

På vägen hem sjönk temperaturen drastiskt på kort tid. Vägbanan glittrade vackert i strålkastarnas sken. Dessvärre är vackert inte alltid bra, det var helt enkelt glashalt. På bara ett par kilometer passerade jag tre olyckor. En bil som voltat ner i diket och ut i skogen. En som kört i diket och en som krockat med en älg. Samtliga hade redan fått hjälp av andra bilförare och vad jag kunde se så hade ingen skadat sig allvarligt (utöver älgen som tack och lov var död*).

Jag körde lugnt och försiktigt redan innan jag såg olyckorna och erkänner villigt att efter att jag såg dem så körde jag ännu mer försiktigt. Tack och lov tog jag mig hem helskinnad och jag tänker inte ge mig ut i trafiken igen om det inte blir absolut nödvändigt.

* En liten notering, jag önskar givetvis inte livet ur den stackars älgen men att se ett djur skadat och lidande är bland det mest plågsamma jag vet. Den här älgen led inte mer vilket får anses vara det bästa i den rådande situationen.