Precis som det ska vara

Vissa saker kan man se på två sätt. Det ena är att det är precis som det ska vara. Det andra är att det är typiskt (hänvisar här till lagen om alltings maximala jäklighet). Nu var just den sak som jag tänker berätta om inte så jäklig som det kan låta, men lite smått irriterande är det i alla fall.

Sedan någon gång i januari (strax innan jag åkte på semester) har jag varje morgon nogsamt packat ner kameran i handväskan. En handväska av gigantiska mått för att rymma kameraeländet. Anledningen till att jag dagligen släpade runt på kameran är att jag under flera dagar i rad hamnade mitt i en stor hjortflock som travade över vägen. Tänkte jag skulle få de vackra djuren på bild. Flocken är helt enorm med runt ett sextiotal djur.

Någon kamera hade jag givetvis inte med mig och att fota med mobilen kommer liksom inte naturligt för mig (jag tänker på den som en telefon och inte som en kamera, en tanke jag tydligen har uppenbara svårigheter att komma över). Så, jag började packa ner kameran varje morgon innan jag åkte till jobbet. Inte en endaste, ynklig liten hjort har jag sett sedan dess.

I morse tittade jag på kameran som stod på skrivbordet och konstaterade att idag har jag ändå inte tid att stanna någonstans och fota. Kameran fick stå kvar där den stod i tryggt förvar i sin lilla väska. Och vilka möter jag då på vägen hem? Jo då, du har helt rätt. Den omtalade hjortflocken.

Precis som det ska vara eller hur det nu var med det…