Midsommarafton 2017

Dukat bord
Midsommaraftonsmiddag

Här sitter jag, dagen efter kvällen före, fortfarande proppmätt som det känns. Midsommaraftons kväll bjöd på trevligt sällskap, riktigt bra väder och massor med mat och godsaker. En del av det dignande bordet kan ni se på fotot här bredvid. Då ska det tilläggas att detta var efter förrätten som bestod av en fantastiskt god toast skagen och innan det grillade köttet kom på bordet.

Frampå småtimmarna kom det traditionella midsommarregnet, precis som det ska vara. Nu berörde det oss inte nämnvärt för som ni ser satt vi i torrt förvar under tak. Sammantaget blev det en riktigt trevlig kväll och jag kan garantera att ingen gick hem hungrig.

Den här tösen hade det dock lite jobbigt. Hon är fortfarande ganska skygg för människor, särskilt sådana hon inte känner riktigt väl. Samtidigt så är det en riktigt bra övning för henne att umgås även med lite obekanta ansikten. Samtliga i sällskapet var dock hundvana och kloka människor så det blev en utmärkt träning för den ”lilla” tösen.

Hundar hela dagen

Dagen har tillbringats med hundar. Mängder av hundar faktiskt. Vi begav oss iväg till Gimo och en hundutställning dagen till ära. Vädret var strålande vackert och värmen ganska tryckande redan innan vi begav oss iväg hemifrån vilket gjorde att vi var lite oroade över hur varmt det skulle bli på plats. Nu blev det faktiskt behagligare än vi trott tack vare lite friska vindar som drog över idrottsplatsen där utställningen gick av stapeln. Alla kanske inte var så överlyckliga över blåsandet, särskilt inte de utställare som fick jaga sina tält över idrottsplatsen 😉

Men vi njöt i fulla drag av svalkande vindar i kombination med strålande sol och mängder med vackra hundar att vila ögonen på. Själv är jag mer brukshundsmänniska och har väl egentligen inte så stor förståelse för det här med utställning. Men njuta av vackra hundar kan jag ju göra ändå 😉

Här kommer ett axplock med foton från dagen.

Vårvindar

Att kalla dagens blåsväder för vårvindar är att vara oerhört välvilligt inställd till vädret. Det blåste minst sagt småjäklar och, trots att termometern visade nästan tio plusgrader, var det isande kallt ute. Dagens promenad blev med andra ord kortvarig. Men, några scillafoton hanns med i alla fall.

Just de här scillorna har nog smitit från grannens trädgård och blommar nu i dikeskanten utanför deras tomt. Inte mig emot, de pryder sannerligen sin plats.

Kvällen tillbringade vi hemma hos syster yster och hennes blyga hund. Hunden har tyvärr varit med om en del innan hon hittade hem till syrran och det har satt sina spår. Hon litar inte på någon annan och är fullständigt övertygad om att alla kommer att ta henne därifrån – kidnappa henne mot hennes vilja – vilket medför att hon håller sig nogsamt på sin kant.

Men, i kväll fick jag äran att gå en promenad med henne alldeles själv. Det är första gången någon annan fått gå iväg med henne från hennes trygga hem utan att matte är med. Inte för att vi gick långt, vi vände så snart jag såg att hon blev trygg och lugn i att gå med mig. Det var ju precis det jag ville uppnå. Ett riktigt stort steg för hundskruttan och säkert väldigt skönt för syrran som nu kan tro på att hon kan anlita mig som hundvakt om det kniper. Här kommer ett gammalt arkivfoto på hundskruttan ifråga. En vacker, men väldigt blyg, tös.

Skrutthunden
Att posera för fotografen är ingen höjdare

 

Synd om mig?

Efter en två timmars promenad i riktigt raskt tempo pallrade jag mig hem igen. Sambon gav mig en blick och sa; ”jag lagar lunch, det ser ut att vara lite synd om dig” 😉 Det säger nog en del om hur utmattad jag såg ut. Nu var det faktiskt inte så fasligt som det låter om jag ska vara ärlig, men visst lite trött var jag allt.

Kom förbi de vita blåsipporna i dag igen och denna gång var ”riktiga” kameran med. Jag fattar inte varför jag tycker det är så svårt att fota med mobilen men det är som det är med det. Det är inte hela världen att slänga kameraväskan över axeln heller men visst skulle det vara kul att kunna vara lite mer spontan i fotandet. En sak att öva på, eller så är det som jag nyss skrev – det är som det är med det.

Skrutthunden var också med, det är hon som ser till att vi inte tappar tempot när vi är ute i skogen. Livsaptiten och energin är stor. Som ni ser är att posera för fotografen inte en av favoritsysselsättningarna. Är inte helt säker på att man kan se mer uttråkad ut än så där 😉

 

Legat av mig…

I kväll gjorde jag sällskap med syster yster och yngsta hunden på en långpromenad. Drygt en och en halv timme i skog och mark i rask fart. Jösses vad jag legat av mig sedan jag var hundägare. Först gick hunden, sen syster och på släp hade de en flämtande mig 😉

Jag promenerar förvisso minst en timme i skog och mark varje ledig dag, men jag får nog erkänna att tempot inte riktigt är det samma som vid dagens promenad. Många stopp för fotografering, krypande i mossan, letande efter vårblommor och allt vad jag nu hittar på ger kanske inte den bästa motionen (men avkopplingen är njutbar). I dag var det dock motionspromenad – eller kanske det heter powerwalk nuförtiden – som gällde.

Mina arma rump- och lårmuskler kommer med största sannolikhet att göra klart för mig att de finns i morgon. Men träningsvärk är, hur ont det än gör, en skön känsla. En känsla av att ha presterat något bra.