Drevet går…

SälgDet har sina nackdelar att jobba och bo i samma kommun, en liten kommun där en är välkänd dessutom. Ibland blåser det upp stormar i ett vattenglas när felaktig information sprids som en löpeld och så är drevet igång. Just nu är det ett företag som driver en kampanj gentemot min enhet då vi väljer att inte förlänga ett avtal utifrån att företaget inte har tillstånd för sin verksamhet (ett krav). Företaget å sin sida anser att vi ”sänker dem” och har dragit igång värsta kampanjen med protestlistor och annat och med det har de vunnit mycket sympati från innevånarna. Att informationen som sprids inte är korrekt verkar de flesta inte bry sig särskilt mycket om. Jag förstår i och för sig deras frustration men det är inte mycket att göra åt, staten kräver tillstånd punkt slut.

För min egen del betyder det att jag knappt kan gå utanför dörren. Jag tillhör i gemene mans ögon ”the bad guys”. Att vara ledig på sin fritid ingår inte i paketet som läget är just nu. Med andra ord tror jag att jag förflyttar mig till något trevligt ställe utanför kommungränsen en dag som denna 🙂

Annonser

Beroende och medberoende

SannaBeroende och medberoende är vad denna dagen handlat om. Nu har jag inte utövat vare sig det ena eller andra men väl lyssnat på mängder med föreläsningar i ämnet. Det är vid sådana här tillfällen som en blir klar över hur lite en egentligen vet om sådana fenomen. Ta bara en sådan liten detalj som att missbruk egentligen borde heta (eller heter) beroendesjukdom.

Kvällen avslutades med en föreläsning av Sanna Lundell, en föreläsning som såvitt jag förstår bygger på hennes bok och TV-serien vid namn Djävulsdansen. Minst sagt intressant och tänkvärt.

Att medberoende var ett ganska utbrett fenomen visste jag redan innan. Men hur utbrett det är hade jag ingen aning om. Det sas att det finns ungefär en miljon beroendesjuka i vårt avlånga land, säg att de har fyra till fem nära anhöriga per person. Om hälften av dessa är medberoende så… ja, räkna själv. Nästa intressanta påstående i detta är att de allra flesta som är medberoende tror att de är ensamma i den situationen. Och detta i stor utsträckning beroende på att vi anser att ämnet är så skamfyllt så vi inte riktigt vågar (eller orkar) prata om det! Intressant, eller hur?

Fotot på Sanna Lundell har jag lånat från Wikipedia.

Åter till grottekvarnen

Påskledigheten är till ända för denna gång, nu är det åter till grottekvarnen som gäller. Jag får nog erkänna att det kändes lite tungt när väckarklockan ringde i morse. Nu beror det nog mer på den sena hemkomsten från akutbesöket igår än på att det jag tycker det är tungt att gå till jobbet. Jag gillar trots allt mitt jobb även om det inte låter så ibland. Mitt jobbgnäll beror till stor del på att jag, trots att jag gillar mitt jobb, gillar ledigheten ännu mer 😉

Vinterdag

Jobbkänslan smyger sig på

StaketDet började redan igår kväll. Den där känslan som alltid uppstår kvällen innan det är dags att börja jobba igen. Jag fick flera gånger påpeka för mig själv att jag faktiskt skulle vara ledig idag också. Märkligt nog kvarstår känslan även idag, en obehaglig känsla i magen att jag borde vara på jobbet.

Men jobbet är stängt, ingen av oss borde vara där idag. Vi har jourer som sköter det som måste skötas för att vi andra ska få vara lediga när det är helg. Jourer som vi dessutom betalar dyra pengar för. Men trots detta, känslan i magen kvarstår. Det är till att vara rutinbunden – på måndagar jobbar man. Punkt slut.

Det är valår i år!

Det är valår i år om nu någon missat det. Själv har jag tillbringat dagen på ett möte med ledande politiker och tjänstemän från fyra kommuner. Nu vet jag säkert. Det ÄR valår i år. Dessutom vet jag att detta kommer att påverka mitt arbete minst fram till oktober. En stilla undran – kan jag få ännu längre semester i år (än de sex veckorna jag har att se fram emot)?

Som tur är fick jag ledigt tidigt idag och kunde trösta mig med en solskenspromenad – en får glädjas åt det lilla 😉

Och din nya lön blir…

Penningtvätt - pengarPrecis, det är lönesamtalstider och idag var det min tur. Min tur att få veta vad min nya lön (från och med april) blir.

Jag har väl skrivit förut att jag har en snäll chef? För det har jag. Idag var hon till och med lite extra snäll kan jag nog tycka. Med tanke på att ”riktmärket” för löneökningen var 2,9 procent och min chef valde att ge mig ett påslag på 6,2 procent så känns det dumt att klaga 😉

Det firades med att jag tog mig en ledig eftermiddag – en stund att bara vara är jag också värd tycker jag!

Promenadavstånd till jobbet

Dagen till ära har mitt jobb flyttat på sig och jag har för ovanlighetens skull promenadavstånd dit. Jag tänker passa på att ta tillfället i akt och kombinera jobbet med lite motion. Med tanke på att temperaturen håller sig runt -13 grader så kanske jag ångrar mig under promenadens gång men såna små detaljer ska inte få hindra mig 😉

Ladan här ovanför på bilden har inget med dagens arbetsplats att göra. Vi ska förvisso vara i gamla lokaler men inte så gamla och dragiga som ladan (hoppas jag – återkommer med klagomål om jag blev djupfryst inomhus). Nu är det hög tid att få upp värmen i förebyggande syfte så jag ger mig iväg ut på en kylslagen, men solig, promenad.

Lada

Fotot på ladan kommer från lördagens promenad.

Galet intensivt…

Just nu är mitt jobb galet intensivt. Vi har ju perioder som är värre än andra på mitt jobb, då gäller det att komma ihåg att det kommer bättre tider vilket inte alltid är det lättaste. Just nu pågår bokslutsarbetet för fullt samtidigt som målarbete och budgetarbetet inför 2019 ska sjösättas. Lägg till att det är valår i år också så förstår ni säkert att de politiska svängningarna är många och snabba, inte alltid så lätt att hänga med. Sen ska ni inte tro, om ni nu gjorde det men jag vet ju att ni är alldeles för kloka för att tro något sånt, att vardagen försvinner bara för att allt det andra ska göras. Det gör den ju inte. Dagarna blir med andra ord långa med massor med ”övertid”.

Men, sånt är livet i min bransch (och i många andra branscher så klart). Jag tröstar mig med att jag får massor med tid att ta ut i ledighet när tillfälle ges. Just nu känns det som om det tillfället är långt borta men jag vet ju att det i allmänhet ordnar sig med det också förr eller senare. Men det är inte utan att jag leker med tanken på att jag, när tillfället behagar dyka upp, ska ge mig iväg någonstans långt bort där mobiltäckningen är usel. Då ska jag väl ändå få vara i fred en stund 😉

Segel

Med vind i seglen och förmodligen ingen mobiltäckning – det skulle uppskattas nu 😉 Foto från vår Mexikoresa i januari förra året. Där var det garanterat snöfritt dessutom!

En måndag som alla andra

Jaha ja, en måndag som alla andra har flutit förbi. En sanning med modifikation för egentligen är väl inte en enda dag riktigt lik den andra. Just denna dag hade chefen kallat oss på jullunch. Jo, ni läste rätt. Jullunch stod det i kalendern. Ett intressant drag så här i slutet på januari kan en tycka.

Men det är ändå inte fullt så långsökt som det kan låta. Vi fick nämligen ställa in vår jullunch innan jul av olika skäl (sjukdom, saker som hände på jobbet osv.). Men skam den som ger sig – och att ge sig ligger inte riktigt för min chef – och jullunchen blev av till slut. Gott var det och julmaten lyste med sin frånvaro (tack och lov för det kan jag nog tycka). Nu är den avklarad och någon ytterligare jullunch lär inte bli av förrän bortåt december.

Annars har det faktiskt varit en ganska ordinär om än lugn måndag. Snövädret hänger kvar och just nu vräker snön ner utanför fönstren. Förvisso trist men faktum är att jag föredrar snön framför regngrått väder. Några mängder snö vill jag ändå inte ha så om nu vädrets makter har lust att lyssna lite på mig så säger jag nu; Tack det räcker så. Men det är väl som vanligt när det gäller vädret, en får ta vad en får och gilla läget!

Snötyngd en.JPG

Snötyngd enbuske fotad vid söndagens promenad (vid vägkanten då, skogen var ju full med jägare).

En dag att lägga till handlingarna

Ännu en dag att lägga till handlingarna. En dag jag inte är det minsta nöjd med. Snarare har den lämnat efter sig en känsla av… jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det. Missnöje kanske är ett bra ord.

Inledningsvis var väglaget helt hopplöst. Stundtals var jag beredd att vända och åka hem igen bara för att inse att väglaget knappast var bättre åt andra hållet. En insikt värd att ta i beaktande hur dum den än var 🙂 Jag kom fram helskinnad utan incidenter i alla fall vilket får anses vara en bra sak med dagen. Sen kan en fundera en aning vart plogbilarna håller hus när det är dryga decimetern tjockt med modd över vägbanan i mil efter mil. Den där nollvisionen som det pratas om ibland (men alltmer sällan tror jag) kommer knappast att uppnås med den väghållning som vi har idag. Och jo då, jag vet. Vi ska köra med förstånd och efter väglag, men det skulle ändå vara trevligt med framkomliga vägar.

Men det som mest påverkat mitt dåliga humör är att jag idag, mot alla mina instinkter och önskemål, förlikades i ett tvistemål vi jobbat länge med på jobbet. Det känns riktigt, riktigt surt. Vi har verkligen inte gjort något fel och det fanns ingen som helst anledning att förlikas utifrån den aspekten. Sen är det så att när något växer till oanade proportioner och kostnaderna bär iväg till absurda summor så måste en ändå tänka om. Det är skattebetalarnas pengar och jag (eller vi snarare) måste använda dem på bästa sätt. I det här fallet var det inte ”bästa sätt” att fortsätta förhandlingarna, en förlikning var – hur jäkla missnöjd jag än blir med det – det bästa sättet att hålla igen på kostnaderna. Jag får väl helt enkelt grotta ner mig i mitt missnöje, bryta ihop och komma igen. Hur det än är så tror jag att det ändå var det rätta även om det känns…. riktigt jäkligt.

Inte blev jag gladare när jag faktiskt kunde konstatera att, precis som jag tänkte i morse, väglaget inte var mycket bättre åt andra hållet. Det trots att jag tog en betydligt mer trafikerad väg på hemvägen i en förhoppning att väghållningen sköttes bättre där. Jag kan upplysa er om att på den punkten hade jag fel.

Nåja, nog gnällt om detta. Livet går vidare och med tiden kommer känslan av missnöje att försvinna den också. Till dess får jag väl sitta här och tjura 😉